För några år sedan fick jag min första idrottsskada. Det hände då jag var ute och sprang och gjorde en alldeles för plötslig spurt. Det small till i låret och det gjorde svinont. Jag hade fått en bristning i den raka lårmuskeln, ganska långt upp (se krysset på bilden).

Det dröjde flera månader innan jag kunde böja på benet utan att det gjorde ont. Jag kunde tex inte "sitta på huk". Jag kunde inte springa alls, inte ens jogga. Då jag glömde bort mej å råkade jogga, hann jag ca tre steg innan det högg till igen.

Eftersom jag var så oerfaren skador då, så var jag korkad nog att bara låta det vara genom att vila, gör inte så!
Jag kände inte till hur allvarliga konsekvenserna kunde bli utan rehabilitering.

Det som hände mej var (såklart) att det bildades ärr i muskeln vid bristningen vilket i sin tur ledde till att muskeln blev kortare. Detta ledde i sin tur vidare till att i vänstra benet, där skadan var, blev den raka lår muskeln flera centimeter kortare än muskeln i det högra benet.

Eftersom framsida lår tippar bäckenet frammåt och baksida lår tippar det bakåt, så vill man absolut ha balans i dessa muskler. Denna skada ledde alltså i sin tur vidare till att mitt bäcken blev snett tippat och vridet frammåt. Inte så bra...

Med det tar inte slut där. Jag förstod fortfarande inte hur allvarligt det var, för jag tränade just då inte så mkt å kände inte av det så värst. Men då jag ett par år senare skulle börja springa igen så gjorde skadan sig påmind...
Eftersom muskeln var kort så drog den i patellasenans fäste (se lilla krysset) och jag fick väldigt ont. Det kraschade och grusade ordentligt ovanför knäet och smärtade ordentligt. Det var senfästet som höll på att gå sönder. Detta hände sommaren 2006.

Det var nu jag började gå till sjukgymnast och jag fick allt detta förklarat för mej =).
Jag har rehabiliterat mej mycket väl sedan dess. Nu har jag näst intill inget problem alls med något av detta. Det jag har gjort mest åt saken är att jag avstått från löpning (för senans skull, den klarade inte påfrestningen) samt stretchat lårmuskeln massor. Tänkt då också på att stretcha det skadade benet mkt mer. Detta alltså efter råd från sjukgymnasten. Det besvärliga från början var att jag inte kunde stretcha, utan var rädd att slita upp något igen. Men långsamt långsamt har jag kunnat sträcka mer och mer så nu har det faktiskt blivit till kanske 97% återställt =).

 (Jag får dock fortfarande sträcka det skadade benet lite mer, riktigt balans är det inte, men jag har inte alls ont).

Djuren är som sagt lite annorlunda i en nationalpark eftersom dom inte ser människan som något farligt alltid. Den här älgen på bilden var så söt. Vi var nere i en dal, Rapa-dalen, och det var riktigt varmt ute. Det tyckte nog även älgen som låg och vilade...Den fick syn på oss då vi kom vandrande och det såg ut som att han för ett ögonblick funderade på om vi var farliga. Han klev upp, tog ett par steg åt sidan så att han "gömde" sig bakom ett träd och sedan lade han sig ner igen. Typ med en suck i värmen "nu ser dom inte mej". Men det gjorde vi och jag fotograferade vår vän =).