Sarek, underbara vackra Sarek…

Jag har besökt fjällen runtomkring Sarek två gånger hittills och jag hoppas att det blir många fler gånger. Det är tufft att vandra i Sarek eftersom det är en nationalpark, det innebär nämligen att det inte finns några leder att vandra efter. Marken kan ibland vara som en stor härlig äng som plötsligt förvandlas till en gropig besvärlig terräng. Groparna sliter på fotlederna då det är mycket lätt att trampa snett. Helt plötsligt kan marken förvandlas till något som mer liknar ett månlandskap, stora stenblock att vingla på, i några kilometer om man har otur. Med lite regn kan detta bli besvärligt då stenblocken blir hala och man riskerar att halka och slå sig illa eller bryta ett ben. Man vet heller inte om stenblocken är lösa innan man satt ner foten på dem. Sen blir det uppför då och då, eller nedför, ibland med kliv som är meterhöga, i några kilometer…

Inga mobiltelefoner fungerar så ett brutet ben kan vara en katastrof. Man måste vara beredd på att bära sin vän och dennes packning milvis om det går riktigt illa. Blir man sjuk och inte orkar vandra är det bara att hoppas på att man varit så smart att man tagit med sig mat för fler dagar än man räknat med. Eller om man hamnar i nöd, att man inte ”glömmit” lämna någon en färdväg för att ens ha en chans att bli hittade. Det allra första som mötte mej och mina vänner på vår första fjälltur i Sarek, var en blänkande metallskylt på en sten. Det stod ”Till minne av xx och hans son, som försvann i Sarek”.

 

Vad är det då som är så underbart med detta?

Jo, det är så obeskrivligt vackert att det känns som att man lever i en sagovärld. Naturen är så nära människan den kan komma och man känner respekt och ansvar för vad man gör med den. Vattnet glittrar i bäckar och smakar gudomligt gott, alldeles iskallt och friskt, direkt smältvatten från glaciärerna. På avstånd ses vattenfall som spränger sig ur bergen med magisk kraft. Snön ligger vit och mjuk som bäddar på höga höjder. Djurlivet kommer också det närmare än man är van vid. Eftersom det är en nationalpark så är djuren inte vana att människan är ond och därför blir de mer nyfikna på oss. Minnet av att försöka göra toalettbesök, med 15 nyfikna renar ståendes på en rad, kommer för alltid att finnas kvar som en minst sagt annorlunda upplevelse. Eller fjällripan som blev lika överraskad som jag då vi möttes runt en stor sten. Båda två stod vi och såg på varandra förstenade, någon decimeter ifrån varandra och undrade nog båda vad vi tänkte på.

Dagens bekymmer är att försöka tyda vad vädret ska bli genom att titta på molnen, sedan att hitta en plats att slå upp tältet på, där man kanske slipper sova på en knöl i ryggen.

Att sova utomhus är supermysigt, luften är så frisk och god och ljuden av vind i fjällen sövande. Man vaknar med en glädje i magen av att livet är så härligt, samtidigt som man antagligen har ont i hela kroppen, där axelremmarna från väskan ligger som tyngst, och på höfterna där midjeremmen från väskan vilat. Troligen har man också en hel del ömma muskler av all vandring, men längtar man hem?

Nej… aldrig… nog skulle man ge en tusenlapp för en pizza och en varm dusch men… samma dag man kommit hem längtar man tillbaka. Sover med fönstret öppet för att det känns instängt att sova inomhus plötsligt. Det kryper i benen för att man inte längre har några mil framför sig att vandra. Man studsar fram som en liten bumbibjörn, då man e så lätt utan den tunga väskan på ryggen…Tankarna går om vad man ska ha med sig nästa gång för att göra äventyret lite bättre och var man skulle vilja följa kartan för att få se det man inte hann se i mäktiga Sarek denna gång.

 

Ögat får aldrig nog av vad det får se där uppe i sagovärlden och det går inte att beskriva för någon som aldrig varit där. Visst är det slitsamt och tungt och ibland har jag också varit rädd, riktigt rädd men det är så värt det!

 

Det enda som känns skönt med att komma hem, är när man på morgonen vaknar och känner hur morgonkissen bara måste få komma ut, och man inser att man inte behöver gå ut i kylan, utan bara kan gå till en toalett inomhus…*ler*

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Känner mej otroligt sliten just nu. Får kramp slutryggen då jag försöker stretcha där och det e inte så skönt... Desutom har jag börjat känna av knäet igen, på samma sätt som förrut, patellasenan. Det är dock inet så allvarligt som det var då men det...

Igår var jag på musikal-dans-träning. Det var så himla kul att jag var så hög på endorfiner efteråt att jag inte visste var jag skulle göra av mig själv. Nästan sprang jag på väggarna efteråt. Cykelturen hem har ALDRIG gått så fort förr =). Just nu d...

Det gick bra! Var väldigt nervös innan eftersom jag vet att jag går i en grupp som e en aning för hög nivå för mej... men det gick bra, jag blev lyckligt rusad efteråt och Frida var ju oxå med, roooligt! Tycker bra om nya läraren också, hon är dicipl...

Det var riktigt länge sedan jag skrev i bloggen. Sommaren har precis vandrat förbi å hösten är påväg. Hösten är den finaste årstiden tycker jag å jag längtar efter alla mysiga långpromenader i alla vackra färger. Under sommaren har jag inet tränat al...

Nu har jag bestämt mej för att försöka börja springa igen! Ska ta det lungt å verkligen känna efter så att jag inte sliter upp skador igen och målet är LIDINGÖLOPPET!!! =D ...